Över tredjedelen av de herrgårdar i norra Estland som bevarats till våra dagar byggdes under 1700-talets senare hälft. Den vackra gruppen byggnader på Saue herrgård utgör ett av de bästa exemplen på tidig klassicistisk byggnadskonst i Estland. Herrgården som härstammar från 1500-talet köptes 1774 av Frederich von Fersen, 1792 uppfördes den nuvarande vackra herrgårdsbyggnaden samt den bod och det vagnsskjul som halvcirkelformigt inramar gården på FÖRSTA SIDAN. Samtidigt anlades också den stora parken. Helhetsbilden av salarna i herrgårdens huvudbyggnad är mångskiftande såsom typiskt för tiden, man kan lägga märke till en viss målerisk oordning. Varje rum har olika stämning, avvikande färgton, en annorlunda tematik i stuckdekorationerna. Alla stuckarbeten härstammar inte från 1700-talet, den stuck som har enklare dekor är från 1805. Inne i herrgården är dörrarna, panelerna och trappräckena i huvudtrappan i rokokostil, dvs. från Schultz byggnadsperiod. Det var meningen att Saues herrgårdspark skulle bli ett litet Versailles. Herrgårdsparken i engelsk, dvs. naturenlig stil skulle skapa växlande naturbilder, där gräsplanerna, de fritt grupperade träden och buskarna, paviljongerna och skulpturerna har sin givna plats. Skulpturerna längs mittaxeln anger accenten: Herkules, som hämtade helvetets vakthund Kerberos från underjorden samt den underbart vackra skulpturen av Leda och svanen.

Den förste kända ägaren till Saue herrgård var Remmert von Scharenberg, som härstammade från Westfalen och som fick sin förläning direkt av drottning Margaretha av Danmark. Innan han flyttade till Saue var den kommande godsägaren fogde i Narva, 1534-1549 arbetade han i ordenskommendaturen i Tallinn. Förutom lantegendomarna ägde han också flera hus i Tallinn. 1549 begravdes han i Niguliste-kyrkan i Tallinn. I början av 1600-talet tillföll herrgården Bernhard von Scharenberg. Han är värd att nämnas på grund av sina många äktenskap och sina donationer åt kyrkan. Om vi ger fritt lopp åt fantasin, kan vi hitta en beröringspunkt mellan dessa båda fakta! På beställning av godsägaren snickrade en av de främsta snickarmästarna i Tallinn, Tobias Heintze, 1632 altaret i Keila kyrka. På altarflyglarna har målats porträtt av donatorn B. von Scharenberg och hans andra hustru Anna von Rosen. Det kan tilläggas att godsägaren gifte sig ännu en tredje gång och levde till nästan hundra års ålder. Man känner också till en annan donation till kyrkan: St. Olafs kyrka fick en predikstol (förstördes vid en eldsvåda 1820). Saue herrgård var säkert vacker under Bernhard von Scharenbergs tid, för han hade ju pengar och han kunde välja sina mästare. Ett exempel på utsmyckningen av herrgården är det utsirade stenfundamentet till vindflöjeln, där von Rosens vapen med tre rosor ståtar mellan en leende mask och barnänglar. Sådana utsmyckningar hittar man bara på mycket framstående byggnader.

Det andra skedet i Saue herrgårds historia inleds av major Frederich Herman von Fersen, som fick herrgården i sin ägo 1774. Just detta årtionde är revolutionerande inom herrgårdsarkitekturen i Estland: man sade då att allting levde upp och slog ut i blom. Den ekonomiska uppgången gav anledning till en slösaktig livsstil och kärlek till det sköna. Allt detta ser vi också i huvudbyggnaden på Saue herrgård, hela gruppen av byggnader. Som arkitekt till herrgården kallade von Fersen Johann Schultz, som hade svarat för guvernementsregeringens byggnad på Domberget (Toompea) i Tallinn. Johann Schultz hade blivit guvernementets arkitekt. Förutom sina kunskaper i arkitektur behärskade han också stuck som material, den kunskapen utnyttjade han säväl i Vita salen i slottet på Domberget samt i dekorationerna på Saue herrgård. På Saue herrgård finner man också betydelsefulla snickeriarbeten. Ytterdörrarna i Ääsmäe och Ohtu i rokoko och till och med barock är verk av den kände snickaren i Tallinn Anthony Rabe. Litet senare mästarprov av samma klass i Saue är dörrpanelerna i sidofasaden i huvudbyggnaden. De till en rulle dragna ändorna av de lister som omger panelerna samt de till sina proportioner låga och kraftigt utskjutande nedre kanterna tyder på att Rabes verkstad har snickrat dörrarna. Man kan bara gissa hurudan huvudentréns dörr såg ut. Den nuvarande härstammar från 1800-talets början. Herrgårdsbyggnaden är desto mer värdefull, eftersom snickerierna förenklades under 1700-talets sista decennium i och med klassicismens frammarsch. Originalskapelser och enskilda detaljer var då inte längre så dominerande. Snickarna började använda sig av modellböcker, varför resultaten på många håll blev nästan helt identiska. På Saue kan man ännu känna och se konstnärens skapelse. År 1792 var von Fersen utgående från ett pantavtal tvungen att överlåta herrgården åt ägaren till Saku herrgård Friedrich von Rehbinder och dennes hustru furstinnan Gertrud. De nya ägarna flyttade till Saue, 1794 föddes i Saue en andra son i familjen. Också alla de övriga barnen föddes i Saue. Även efter det att en ny huvudbyggnad i S:t Petersburg-stil hade uppförts åt barnen i Saku, stannade det gamla paret hellre i Saue. 1860 köptes Saue herrgård av familjen von Straelborn.

Det tredje skedet i Saue herrgårds historia inleddes efter Estlands frihetskrig, då familjen Straelborn flyttade till Tyskland och sålde herrgården åt estniska staten. Estniska staten donerade gården och 50 hektar mark åt Johannes Erm, en av hjältarna i frihetskriget. Tyvärr avled Erm snart och 1925 tillföll herrgården hans hustru och familj. Under den sovjetiska ockupationen genomlevde herrgården brokiga öden. Här var inhyst ett åldringshem, ett sjukhus, en maskin- och traktordepå, Estlands jordbrukskontor (som i slutet av 1970-talet lät restaurera herrgården), ett daghem, stadsförvaltningen i Saue samt det av staden ägda företaget SAUREMs arbets- och fabrikslokaler. 1995 returnerades herrgården åt Johannes Erms dotter Elga Viilup, som sålde herrgården åt familjen Kriisa. Vid utarbetandet av texten har anlitats inspektören vid Estlands Fornminnesverk Silja Konsas material om Saue herrgård.